De senaste tio åren har jag levt med en rädsla för att min bror ska dö. Varje dag har jag gått runt med en klump i magen, varje dag har jag väntat på samtalet som ska rasera mig värld.

I tio år har jag sörjt och förberett mig för att förlora honom. Jag har gråtit många tårar, speciellt när man träffat honom (vilket tyvärr inte händer ofta…) och han är i ett förjävligt skick. Kommer ihåg perioder där han varit så mager och svag. En skugga av sitt riktiga jag. Den stora, starka brodern.

Det gör så ont att tänka på honom. Att veta att han är så långt bort och att man kanske aldrig mer får träffa honom…

Varje gång man hör på nyheterna eller läser tidning att någon i hans ålder dött i överdos eller blivit skjuten eller något. Dör jag lite på insidan i rädsla av att det är han.

Jag vågar inte ens titta på nyheterna längre, vågar inte läsa tidningen. För jag är så rädd att det ska vara han som är knarkets eller kriminalitetens nästa offer…