En av mina allra bästa vänner förlorade sin pappa i en olycka tidigare i veckan. Min kompis, P, har haft en ganska komplex relation till sin familj, de har stått varandra nära men P är snart 30 och känner då att han inte ska ha en sån nära relation med dom. Varför vet jag inte men det är nåt han har sagt ett tag nu och därför har han inte träffat dom så ofta eller direkt haft någon personlig relation med dom eller hur man ska säga. Komplext är ordet.

Nu när hans pappa har gått bort är han väldigt lessen så klart och han vänder sig då till mig. Han tycker det är enormt jobbigt att se sin 10 år yngre syster att vara lessen och vill därför inte vara med familjen alls om han får bestämma. I måndags när hans pappa omkom flyttade han i princip in hos mig. Jag går i vanliga fall i skolan men har just den här veckan inte haft några föresläsningar. Därför har all min fokus och energi lagts på honom. Till slut kände jag att jag inte orkade mer. Han var med mig i två dygn i sträck och då sov jag knappt en blund, när han väl sov så kunde jag inte sova för att jag var orolig att han skulle vakna och vara lessen och att jag då inte skulle finnas där för honom. Min hjärna gick på högvarv, jag tänkte hela tiden vad det var på tv så att han inte skulle behöva se något om död, vad jag sa så jag inte sa något fel eller opassande eller hur mycket jag skulle fråga om vad som hänt.

Till slut orkade jag inte. Jag kände mig helt utmattad och att jag inte hade något kvar att ge. Och jag kände och känner mig så fruktansvärt egoistisk.

Jag känner också att han behöver sörja med sin familj, han behöver gå igenom det här med dom för det är bara dom som kan förstå vad han går igenom. Är det fel av mig att tänka så? Jag pratade i alla fall med honom och sa att jag tycker att han ska vara lite med sin familj också, för hans skulle men också för min skull. Jag måste kunna ladda mina batterier för att kunna hjälpa honom.

Kontentan är att jag känner att jag vill gärna vara ett stöd för honom men jag orkar verkligen inte vara det enda stödet för honom som det har varit. Är det fel av mig att känna så? Mitt i all hans sorg så tänker jag på mig själv och jag får enorma skuldkänslor.

I all hans sorg har han även blivit väldigt fysisk. Han vill hela tiden vara nära mig, han vill kramas och ta på mig, verkligen känna att jag finns där för honom. Han säger också hela hela tiden att han älskar mig. Vi är alltså inte ihop men väldigt bra vänner. Är det vanligt att sorg tar uttryck så här? Jag har ingen erfarenhet av sånt här så jag vet ingenting. Så klart vet jag att det inte finns något som är "rätt" eller "fel" när det kommer till sorg men just den här biten känner jag mig så osäker på. Är det hans sätt att försöka tänka bort sorgen och fokusera på mig istället? Eftersom vi "bara" är vänner har tidigare aldrig sagt att vi älskar varandra men skriver han och säger han det som sagt hela tiden och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det.

Det är så mycket som snurrar i mitt huvud och jag vet inte vad jag ska göra. Så gott jag kan finns jag där för honom men hur mycket gränser är det okej att sätta? I helgen jobbar jag t.ex., ska jag ta ledig och vara med honom istället? Nästa vecka har jag tenta, är det okej att jag också försöker fokusera på den och inte enbart på honom? Hur mycket ska man som "stöttare" orka med?