Sorgen efter ett barn är skit jobbigt. Vi förlorade vår dotter 1 timme efter födeln. Jag vill inte ens tänka tanken att då förlora ett äldre barn.

Det har väl ingen betydelse om det är ett biologiskt barn eller ett adopterat? Det är ens barn iaf.

Har du någon vän att prata med? Eller känns det bättre att skriva ner dina känslor?

Sorgen kommer alltid ligga vid ytan. Hela livet. Man lär sig att leva med sorgen. Även om man inte tror det.

Spelar ingen roll om man förlorar sitt biologiska barn, adoptivbarn, mamma, kusin, djur eller vad dte nu är. Klart man är ledsen när man förlorar någon som betyder otroligt mycket för en! Sorg ska få ta den tid det tar.

#2 jo såklart att det ska få ta sin tid,, men jag kan ju inte acceptera ens att han är borta,, jag vet inte vad jag ska göra riktigt..

alla säger ju till mej att jag måste lägga honom på en minnesplats i huvudet men inte gå och må dåligt över det precis hela tiden,, jag tänker på honom kontant och det drabbar ju tyvärr mina andra barn och min man oxå. jag klarar inte av det fortsatta livet.. om man säger så..

vet inte om jag förklarar illa eller om jag bara inte vet hur jag ska förklara..

//L

#3 Jag vet hur det är att inte kunna acceptera att livet faktiskt tar slut för andra. Att man själv står där med alla känslor och ingen förstår, det är svårt, jävligt svårt. Ingen du kan prata med? Psykolog, vän, släkting eller någon?

#4 jo då absolut,, jag kan prata med många,, men hm jag inget vidare på att prata…. där finns ju ett betydande problem,,,

jag går och bär saker inom mej,, kan säga ibland hur det känns och jag kan prata om det,, oavsett vad egentligen,, men att prata känslor är inte min starka sida..

mycket lättare att skriva av mej tycker jag,, men att skriva en massa till tex vänner/ psykologer etc blir ju lite konstigt oxå känner jag,,,

tack iaf för att du vet vad jag menar..

//Linda

#5 Där har vi verkligen samma problem! Jag pratar inte heller känslor och krävs mycket innan jag ska kunna gråta så att andra ser det. Hur mycket kaos det än är på insidan är jag glad och trevlig utåt.

Läste nyss ditt inlägg. Har ju inte misst ett barn. Så jag har ju inte varit med om samma. Däremot har jag misst två nära vänninor i cancer och självmord, manliga vänner o släktingar likaså i cancer,olycka och självmord,

Jag saknar dem efter alla år tre av dem dog 1995.

Något som jag gjorde var att ge mig tid att känna sorg. Sen så kom en tanke att de är ju mina vänner precis som de som fortfarande lever är.

De levande får min kärlek och min tid o min glädje. De som avlidit får också min tid i tankarna. Med åren så kan jag komma på mig med att le åt gemensamma minnen, episoder.tänka vemodigt om hur de lämnade oss.

Men precis som vi i livet tar oss tid med ett barn då och nästa barn sen och en vän eller en man.

Så kanske man kan öva med att tänka att. Nu på em. är det mitt levande barns tur att umgås, och få min uppmärksamhet, sen kanske mannen kommer hem och får en kram och en stund. Sen kanske man behöver en stund med sig själv o sina tankar på någon man misst. Sen är det dags för de levande barnen att nattas och då får de sin tid.Sen ger man tid åt sig själv. Kanske ett fotbad lite musik eller tv eller bok.

Så går en dag och åter en.. Man har fina minnen av livet som gått.

Tacksam för en puss från ett nyvaket barn, en man som kommer hem, en kram från en vänninna, en musiklåt som minner om de man misst. Men vackra minnen.