Det hugger i mitt hjärta när jag läste ditt inlägg och jag lider med dig. När man förlorar en sådan vän, det går inte att beskriva med ord. 2 år har gått sedan min lilla pälsiga bästis plötsligt gått bort, men jag saknar honom fortfarande.

Hoppas din sorg mildras snart och att du kan bli 'människa' igen, sorgen bara förtär en. Försök att emd ett leende på läpparna minnas alla de speciella stunder bara ni två delade, de gör ont..men det hjälper.

Jag själv förlorade min häst, min bästavän för några dagar sedan.

Allt kom så plötsligt.

Jag tänker på allt roligt vi har gjort och att min älskade har det bra nu.

Jag tror mycket starkt på att hästarna går på en grön äng med friskt rent vatten, äppelträd, massa av hästkompisar, inget ont, alla är friska, glada, vänner. Där väntar de tills vi kommer och träffar dom igen, då går vi över regnbågsbron tillsammans.

det skänker ju tröst att tänka så. jag gör det dock inte, är man död så är man..borta föralltid som om man inte ens fanns till.

det är över ett år sedan och jag kan fotfarande inte tnka på henne utan att börja gråta

Usch så hemskt.. lider med dig.

Jag har under åren förlorat ganska många hästar, alla älskade och saknade. 2010 förlorade jag min allra bästa hästvän. Körde honom själv till avlivningen.
Efteråt kan jag inte fatta hur jag kunde! Men samtidigt är jag glad att jag var med honom hela tiden.
Han hade fång och fick aldrig gå på bete sista åren, bara tråkiga nerbetade vinterhagar. Nu tänker jag att han är med sina hästpolare på ett stort grönt gärde utan flugor och knott. Där går han och betar så det skummar grönt i mungiporna på honom.
Det skänker lite tröst, men inte mycket.