Hmm.. Min "bonus pappa" eller vad man nu ska kalla honom.. Hans farmor dog för tre dagar sen, 89 år gammal.

Jag är mycket medveten om att alla sörjer olika och så vidare.. Men det här är bara så konstigt.

Hon har under hösten börjat må allt sämre och sämre, och de tvingades flytta henne från en lägenhet med hemhjälp 3 gånger i veckan till ett äldreboende med ständig hjälp. Sen för någon vecka sen började hon må sämre och sämre, hon varken åt eller drack och i onsdags var hon inte längre kontaktbar.

Min bonus pappa har en syster, som bor i Göteborg. I torsdags frågade mamma honom om inte hans syster skulle komma dit och då sa han att hon inte visste någonting. För hon jobbar mycket och är svår att få tag i. Men när det gäller en sådan sak så fixar man det på ett ellet annat sätt. Kvällen innan, i onsdags, hade dom sagt att hon överlever nog inte natten. Så vi tyckte det var konstigt att hennes barnbarn (hans syster) inte hade fått veta nått.

Hans pappa vägrar åka till sin mamma för att säga hejdå. Jag kan förstå honom, på ett sätt, men ändå inte. Jag tycker att har en person funnits där och älskat en genom hela livet så ska man stå vid dens sida när den dör, OM man har möjlighet till det. Det spelar ingen roll hur jobbigt det än är för en själv, för den döende personen är viktigare. Tycker jag.

Min bonus pappa var och hälsade på henne en snabbis i torsdags, och några timmar senare var hon död. De var väl ledsna så..

I fredags var min bonus pappa och hans pappa iväg och fikade, hämtade hans syster som skulle hälsa på över helgen.. När mamma prata med honom i telefon satt dom och skrattade och ja.. var som vanligt. Bara 17 timmar efter hennes död.

Dom ska inte heller ha begravning för henne. Dels för att hon helst inte ville det (det ska man väl respektera, antar jag) och för att dom tycker att det är för jobbigt. Nu i helgen har min bonus pappa varit precis som vanligt..

Som sagt.. Jag vet att alla reagerar olika. Jag har en stor familj och för lite mer än ett år sen förlorade vi vårat allt. Min mormor. Vi reagerade alla olika, det gör vi än idag när hon kommer på tal. Men INGEN utav oss skrattade 17 timmar efter hennes död. Vi gick runt som zombies i minst 3 dagar, förstod inte vad som hade hänt.. Man var liksom i en bubbla. Det enda vi gjorde var att sitta i mormors lägenhet och glodde, matade morfar och oss själva med jämna mellanrum även fast vi inte var hungriga.

Dom flesta av oss var med på sjukhuset, och dom som inte var det har skuldkänslor. Även fast det var snöstorm den kvällen och sjukhuset låg 2 timmar bort. Min morbror och ena kusin var med på sjukhuset, men vägrade vara med när det var dags så att säga.. Och det har dom skuldkänslor för idag. Min morbror skulle inte ens gå på begravningen, vi fick tvinga honom dit.. Det tackar han oss för idag.

Är det vi som är konstiga, eller är det dom som är det? Dom stod varandra verkligen jättenära ju.. Är vi mer känsliga än andra? Jag förstår verkligen inte..

Vila i frid, iallafall. Hoppas du har det bra där du är..
Och mormor, jag saknar dig varje dag.