Jag heter Veronica Kerstin Olivia Eriksson. Jag hatar mitt namn. Så ingen kallar mig aldrig Veronica utan Virre. Ingen säger Veronica, inte ens lärare eller min mamma och pappa. Så kalla mig Virre. Jag är 13 år, 14 i september. (Den 9/9 september mer bestämt!) Jag har bara haft en enda riktig pojkvän, som jag fortfarande älskar. Jag har varit i en depprision i 5 månader nu och försökt ta livet av mig 4 gånger under detta. Jag är inte den direkt omtyckta i skolan. Jag har inte så många vänner. Men om någon skulle beskriva mig med 5 ord så är det nästan alltid det samma. Jag är flummig, alltid glad, söt, omtänksam och rolig. Det är den jag är. Om jag inte ler vet alla direkt att det verklien något allvarligt har hänt. Jag är alltid flummig och posetiv. Har sjukt lång stubin. Men under min depprision har jag förändrats. Det var drf miin pojkvän gjorde slut. Jag förändrades. Jag kämpar varje dag för att förändrats tbx och bli den jag var. För att få tbx allt jag hade. Och min pojkvän. Fast han säger åt mig att dra åt helvete så ger jag inte upp. För 5 månader sedan hade jag verkligen allt man kunde tänka sig. Jag var en av dom populäraste i klassen. Hade många bästa vänner och kompisar. Jag hade en bästa vän som jag älskade över allt annat och var med 24/7. Sen en dag började hennes bror(som är 15- jag är 14) skriva till mig på facebook. Jag fattade aldrig vad han ville igentligen så vi snackade bara om allt och lite till. Sen bytte vi numme och smsade hela natten. Två dagar efter det så skulle jag gå ut och gå och han undrade om han fick följa med. jag sa ja för att vara trevlig. Vi pratade hela tiden och berättade om våra liv och berättade om alla roliga och galna grejjer vi varit med om. Vi var ute och gick i två timmar. Jag hade jättekul hela tiden. Det här var den enda personen som jag någonsin kunnat berätta och prata med allt om och som verkligen brydde sig. Och jag kunde verkligen vara mig själv. Sen när vi sagt hejdå så smsade vi asmkt. Ingen visste att vi träffats. Men sen frågade han om jag vile träffa han samma tid nästa dag. Jag sa solklart ja och blev jätteglad. Jag visade den vackraste platsen jag visste och vi satt där och pratade ett tag. Sen tog han min hand. Jag trodde jag skulle dö av lycka. Sen gick vi ut och gick igen, och prata och höll varandra i handen. Vad skulle kunna göra mig lyckligare? Nör vi sa hejdå ville ingen av oss skiljas det vet vi båda. Jag pussade han på kinden och gick hem. Sen nästa dag så kom han hem till mig (vi är nu tsm) vi myser i min husbil som står i ett garage. Vi ser på film och vi kysser varandra för första gången. Fatta. Min första kyss!!  Sen när vi gick ut med det och berättade och visade att vi var tsm så tog min bästa vän illa upp. Jag hade "dissat" henne i tre dagar nästan. Men sen blev allt som vanligt förutom att hennes bror alltid var med oss när jag var hemma hos henne. Där gick hennes gräns. Vi blev ovänner och pratade inte med varandra på 3 månader. Jag började vara med min åojkvän mer och mer och glömde nästan bort skolan och alla vännerna. Sen när jag ville vara med dom, ville dom inte ha mig längre. Jag hade förlorat mina vänner. Jag sjönk in i en depprision som jag fortfarande inte tagit mig ur. Tiden gick och jag förlorade också oskulden. Jag behövde Anton(min pojkvän) mer och mer. Men när jag var såhär olycklig för jag gett upp allt för hans skull så bröt han tillslut ihop. Jag fattade inte varför. Han stog inte ut med att se mig såhär olycklig. Så han lät mig vara i en vecka. Det gjorde mig ännu mer olycklig. Jag var aldrig glad längre. Och det är den jag är, den som gör mig till mig. Jag var alltid glad och flummig och tänkte bara på konstiga saker. Men jag förändrades. Allt det jag behövde förlorade jag. För att jag blev en annan person. Jag förändrades så mkt så Anton gjorde slut. Jag hade blivit så annorlunda så han tappade känslan för mig. Jag grät i 3 dagar oavbrutet jag åt nästan aldrig något eller drack. Jag visste att jag måste förändras tbx så jag kunde få tbx allt jag förlorat. Och Anton hade lovat. Om jag förändrades så skulle han ta tbx mig. Det är en vecka sedan och 3 dagar sen han gjorde slut. Jag försöker med allt för att förändrats tbx. Jag har lyckats få tillbaka min bästa vän. Men inget är som förr, hon säger att jag förändrats som alla andra. Men jag behöver henne verkligen. Jag måste ha mina vänner i mitt liv, och anton. Nu deppar jag mest men jag gråter mig till söms varje natt för allt som har hänt. Anton och jag är någonlunda vänner. Han vet hur jag mår och vad jag kämpar med. Han är själv jätteledsen för att han inte kan ha mig i sitt liv längre. Att jag har förändrats. Men för två dagar skrev han. Jag måste hjälpa dig virre. Jag står inte ut med det jag har gjort med dig. Jag ska hjälpa dig ur dethär. Jag ska alltid finnas hos dig. Du har och kommer alltid ha en stor plats i mitt hjärta. Jag vet inte vad jag känner för anton längre. Om jag är kär eller om det mer är som kärlek till en bror. jag vet en sak, jag måste förändrats tillbaka. Men hur ska jag lyckas med det? Jag har ju nästan inget. Jag har tre riktiga vänner i hela världen. Ingen mer. Det var min historia.