Hej! :) Märkte den här sajten precis och den kommer nog att passa mig utmärkt då jag har varit med om en hel del sorg, trots att jag bara är 15 år.

1998 Dog mitt syskon, han hann aldrig se dagens ljus utan dog efter 7 månader i mammas mage.

2002 Dog min morfar som jag stod nära plötsligt, hjärtfel.

2004 Försvann hästen jag älskade mest i hela världen (blev på den tiden mobbad i skolan och då var hästen min tillflyktsort). Mandy bröt benet i hagen och fick avlivas hastigt.

2007 Fick min häst diagnosen kronisk bronkit vilket också var väldigt tungt psykiskt att ta, bollen låg i mina händer; avliva eller försöka med mera mediciner? Tack och lov repade sig hästen men fullt bra lär hon aldrig bli.

I januari avled även min mormor, 62 år ung. Ingen dödsorsak kunde fastställas, hon hittades hlavsittande på en stol…

Under vintern 07/08 blev jag även utsatt för trakassserier och mobbing, av "vuxna" människor. Men den sorgen som är svårast att hantera är den efter Mandy, hon betydde så himla mycket för mig. Tvivlar på att jag någonsin kommer att komma över henne helt, just nu sover jag med hennes gamla grimma under kudden varje natt. Det finns fortfarnade lera, blodfläckar och några hårstrån kvar…

/Amanda

/Amanda