Idag är det en vecka sen vår underbara vovve gick bort. De första dagarna var hemska och jag fick hålla mig för gråten nästan hela tiden. Nu känner jag ingenting, bara tomhet och saknad. Jag har ännu inte vant mig vid att han är borta. Tittar ofta ut på gården för att se ifall vi glömt honom utomhus.

Chocken kom ihelg helt utan förvarning när jag insåg att Leo (vår andra hund) inte längre har en lekkompis. Jag och farsan bråkade om att han absolut måste få komma ut och röra på sig, och jag ville att han skulle få bada, men ville inte gå själv ner till sjön. Började plötsligt gråta hysteriskt, och skratta åt mig själv. Vet inte riktigt varför heller, utan det bara blev så.

Jag fick spendera 6 underbara år med Charlie innan hans hjärta slutade slå på bagarmossens djursjukhus, 19/6-12.

Vila i frid min prins. ♥♥