I sept förra året dog min låtsasmormor, för min del kom de som en mindre chock. Visste hon va sjuk men inte på det viset. I alla fall så efter hon blivit gravsatt så "hälsade" vi på henne. När vi va där så hade ju inte gravstenen kommit upp vilket jag ju förstår, och varje gång mamma prata med morfar så frågade hon om stenen va uppe men de va den inte. Och för ungefär 1,5 månader sedan ÄNTLIGEN kom den upp. Ungefär ett år efter hennes död, vilket j*vla sätt tycker jag.

Men idag när vi hälsade på morfar så tog vi en tur över dit och jag fick äntligen se hennes sten. På något sätt va det en lättnad för min del. Som om något lyftes från hjärtat. Visste inte ens att jag hade den "tyngden". På något sätt så känns de som sagt bra nu, jag kan nog fortsätta mitt sörjande nu.

Oj, de blev ett rätt så långt första meddelande för att vara mig.