Min älskade pappa rycktes hastigt bort ifrån oss för ca 2 veckor sen,Min pappa hade så mycket syner dom sista veckorna i livet och det hände så mycket saker här hemma som fick mig att övertala att det var pappa som var här/visa att han forfarande var med oss.Jag klarade sorgen ganska bra första tiden för jag hade verligen en så stark tro på ett liv efter döden.Jag kan inte till 100%säga att det inte finns ett liv heller efter men jag kan inte trycka bort sorgen med det längre:(Nu är det mer att hur idiotisk var jag igentligen som kunde tro att det var pappa som gav oss tecken när han var död osv

Jag känner mig så tom nu och den saknaden efter min älskade pappa gör fruktansvärt ont.

Jag hatar allt som har med sjukvård att göra.Jag hatar alla som inte riktigt fattade hur mycket pappa led(inkl mig själv).Ibland känns nästan hatet värre en sorgen.Jag försöker att tänka att hur mycket fel  och misstag vården en  har gjort så får vi ända inte min älskade pappa tillbaka,det är svårt att tänka så men jag hoppas att det blir lättare med tiden.

Min man har varit hemma från jobbet i 2 veckor för att hjälpa mig med barnen.Är inte så lätt att fixa 3 små barn i sorg:(Imorgon skall han tillbaka till sitt jobb igen och jag är så rädd hur jag skall fixa det.Visst kanske han hade kunnat ta ut en vecka till men man är ju livrädd att han skulle få sparken.

Är det någon annan som precis förlorat någon annhörig??Hur gör ni för att underlätta livet för tillfället?Vad gör ni när tankarna gör så ont?Hur ni tänker osv

Kram