Ja ärr är det ju att ha levt med cancer i familjen. I mitt fall blev det elva år med mammas cancer och det påverkade mig djupt. Jag är genom den värsta perioden men det är ju fortfarande tufft. Nu när jag orkar bära sorgen så är det ett område som är svårt på grund av ärren. Kärleken. Medan mamma var sjuk hade jag också svårt för det. Min kurator trodde liksom jag att jag har "stängt av". Jag har helt enkelt inte orkat släppa in någon i kaoset. Och nu efter mammas död så har det varit mest tillfälliga förbindelser. Men jag försöker och nätdejtar men det går inte bra. Pundelnskärna är att jag är rädd. Rädd för att förlora den jag älskar eller att jag är den som lämnar. Och i mina allra svartaste stunder så tänker jag: Vad spelar det för roll om femton år så är det kanske ändå min tur att få cancer och då ska någon gå genom samma helvete … Mamma var 50 år när hon fick diagnos. Är det fler som känner så här och har samma problem? Jag vill så gärna hitta kärlek och skaffa familj. Jag gör nog det oxå men det känns avlägset …